Diskomusiken upplevde en stor boom i slutet på 70-talet och i början av 80-talet. Fenomenet var helt enkelt att man åkte till en lokal, eller diskogrotta, och dansade i takt med diskodunket, glittrande diskokula i taket och bländande ljus i många färger. Det var ett nöje som vem som helst kunde ta del av, och förutsatte ingen speciell kännedom om eller relation till musik. Diskokulturen fick sin näring av filmer som Saturday Night Fever (1977) och Thanks God it`s Friday (1978). Artisterna var t.ex. Donna Summer, Baccara, Boney M och Village people. Kända diskotek eller diskon i Stockholm var Alexandra och Bobbadilla. Disko har för mig alltid varit det vackra folkets, vinnarnas, musik, och som en reaktion mot den goda rockmusiken, även både hjärnlös och smaklös. Ett senare fenomen i samma anda som uppstod på 90-talet var rave-kulturen, där det även gällde att dansa hela natten tills man stupade av utmattning eller tills partydrogerna slutat verka. Disko var konsumtionsmusik för den stora massan, som aldrig ifrågasatte och aldrig ställde några personliga krav på musiken. Do your duty, dance to disco!
