Jag råkade se en snutt av TV-dokumentären "Unelmia ja studiohommia" häromdagen. Det är ett program från 2019 om hur artisten Arttu Wiskaris lilla skivbolag Mökkitie försöker förverkliga musikers drömmar om att ge ut en skiva. Jag störde mig på att jobbet med att hitta nya talanger skildrades enbart från skivbolagskillarnas perspektiv. I just det här programmet hade de slimmade businesskillarna den unga popduon Maustetytöt från Vaala i inre Finland på gaffeln. Man fick se hur skivbolagets halvgudar lade upp taktiken innan mötet med popduon, för att inte mista greppet om denna lovande skatt. Sedan visades hur mötet gick till i studions vräkiga soffor, där skivbolaget försökte förklara vad som krävdes av flickorna, om de ville slå sig fram till toppen och bli hela Finlands favoriter. De skulle bara göra som bolagskillarna sade, så skulle allting gå bra. Jag blev smått illamående av programmet, och delade den sunda skepsis som Maustetytöt från början hade till hela musikindustrin, där allt endast tycks mätas i framgång och pengar. I resten av programmet promotades Arttu Wiskari och hans band, när de drog ut på turné genom ett regnigt sommarfinland med ungdomar som på sina "festarit" stod och filmade dem med sina mobiltelefoner. Nej, bättre kan ni Yle! Varför inte en kritisk granskning av hur skivindustrin utvecklats från de mera ideella skivbolagen Poko Records, Love Records och Johanna fram till idag.