Rågsved levererade 1979. Då var det tre ungdomar som stod och väntade på tricken till jobbet. Fråga dem inte hur de mådde, det räckte att se deras ögon: lika grå som betongen! De kom från ett miljonprogram som någon pervers politiker planerat åt dem, och det fanns ingenting där för dem, ingenting där för dem. Så de började med konserter och det var band och det kom folk. Och fast folks sa stopp det här verkar vara rena djävla anarkin, och att de betedde sig som som ena jävla svin, så fortsatte de. De visste att folk bits, som kärringen som sitter mitt emot dig på tunnelbanan varje dag: hon som bits som fan. Och förresten så hatade de både kungahuset, Zarah Leander och söndagarna, som inte var något annat än dan före måndan. De hade fått lära sig att tacka för maten, Sverige Sverige fosterland, och var trötta på det. För Pimme var torsk på rock`n roll, och Fjodor och Gurra hängde på. Nu ville de flyga, och sväva runt och se en massa måsar. Då var allt som det skulle. Ett, två, tre, fyr! TV ville interjvua och det måste vara radion som ville ha någon låt på en lista, men: We`re only in it for the drugs, jag ska totalvägra! När små gröna män försöker göra mig till man, då väljer jag hellre att va barnslig som fan! För varför skulle de vara med och jobba i ett samhälle som de hatade så? Mamma, pappa, barn och den borgerliga drömmen var ingenting för dem just då, när Rågsved fick nog av tristessen - 1979, Ebba Grön!