De flesta som sysslar med populärmusik idag har någon personlig relation till Elvis Presley. Kungen av rock n`roll som han kallas kom att bli den som huvudsakligen bidrog till att rocken skapades i USA i slutet av femtiotalet. Min mamma hade en Elvis-skiva, och pratade ibland om Elvis. Själv lyssnade jag på skivan som barn och minns att jag såg Elvis TV-show från Hawaii, i en sändning som gick ut över hela världen, 1973, fyra år innan hans död. Det finns Elvis-kopior, också på Åland, och det skrivs vetenskapliga avhandlingar om Elvis. I sommar har jag läst Sven-Erik Klinkmanns doktorsavhandling Elvis - den karnevalistiske kungen, från 1998. Jag har också sett Baz Luhrmanns färska film Elvis, som kom förra året.
Jag reagerar mot att beskriva ett musikaliskt fenomen ur ett vetenskapligt folkloristiskt perspektiv som Klinkmann gör. "Att läsa Elvis karnevalistiska mask" är för mig lika abstrakt som att spela fotboll utan boll. Och som alltid väger artistens egna ord lätt när det är frågan om att samla akademiska poäng. Själv uppskattar jag Elvis för hans sätt att sjunga, för hans otroliga musikalitet och hans innerlighet som han hämtade från den gospelsmusik som han var uppväxt med. Filmen Elvis är sevärd. Se den!