A-sida: Hon är fin
B-sida: Djävla skit
1979 kom singeln med baksidan Djävla skit. Och det måste väl ha varit i den konsert med bandet som jag bandade på radion som jag hörde låten, för jag tror inte att det var i TV:n. Åtminstone är tempot sådant som jag gillade med gruppen i allmänhet i den här låten. Det är den svarta humorn, som utmärker gruppen, som gör låten speciellt: "Djävla skit/ hon stack sin väg..." Gunnar Danielssons stil var sådan att balanserade på gränsen till galenskap, och han vågade släppa loss denna galenskap i nästan alla texter. Trots att progginfluenserna märks i de tidiga Ensamma hjärtan-låtarna, här mest i form av långa skärande gitarrsolon, så är det som om bandet förstod att genast ta klivet in i den nya vågen. För politiska kan man inte anklaga dem för att vara. Utan det är om livet i allmänhet de sjunger, eller om "kärlek och hat", som jag minns att Gunnar uttryckte det då i radiokonserten. Och då passar ju bandets namn bra. Ensamma hjärtan har återuppstått. Kvar från 80-talsuppsättningen finns förutom Gunnar Danielsson (sång), Tommy Natta (gitarr) och Janne Johansson (bas).
