Göteborg hade sin rocktradition främst inom proggen, med band som Nynningen och Nationalteatern. Från proggrörelsen härstammade också Ensamma hjärtan. Men bandets geniale och lite galne ledargestalt Gunnar Danielsson tog musiken in i ett nytt spår, som jag skulle vilja kalla nya vågen. Det var raka textslingor och aggressivt beat. Texterna var nakna och sympatiska, de kröp under skinnet. Jag har alltid gillat Danielsson, och hans soloprojekt efter Ensamma hjärtan. Han fick göra TV-programmet Guldslipsen. För fyra somrar sedan var jag på en skrivarkurs till Brännö utanför Göteborg. Kursen var ok, men den största behållningen fick jag av att tala rockmusik med kursledarens man på kvällen över en öl. Han var med när det begav sig, visste allt om Göteborgsrocken, och berättade att Totta Näslund nyligen hade dött. Han kände till Slobobans undergångar och Kai Martin och Stick, och Gunnar Danielsson, sade han, hade en stuga där i skärgården, alldeles nära Brännö.
