Eppu Normaali - Njet njet/ Radio

A-sida: Njet njet

B-sida: Radio

Eppu Normaali var det enda finska punkbandet som jag lyckades se då när de var som störst, dvs före 1985. Och den låt som fastnade då var just Njet njet, och den raden som fastnade var refrängen: "Älä mene njet njet, mennessäsi sydämeni viet." Då räckte inte mina finskakunskaper till att förstå vad låten handlade om, att det handlade om att hon inte fick åka, för att då skulle hans hjärta krossas. Jag trodde att Eppu sjöng att han var en "sydämellinen mies" eller något ditåt. Ja, texterna var nog det minst viktiga när man såg Eppu Normaali på scenen. Första gången i Badhusparken i Mariehamn, andra på Roskilde rock 1986 och tredje för några somrar sedan i St.Karins utanför Åbo. Nu har Eppu förstås blivit ett begrepp i Finland, alla tycks gilla dem, mycket mera än Pelle Miljoona (den andra finska punklegenden). Vad det beror på kan väl förklaras med två saker: 1) Eppu Normaali har aldrig tagit sig själv på allvar, där har funnits självdistans och lekfullhet, 2) Eppu kom från Tammerfors, och kunde unna sig att skratta åt vad som hände i Helsingfors. Bandets stil är också lätt att ta till sig och närmar sig det fenomen som har kallats Suomirock. Trots Manse-perspektivet var Eppu Normaali ändå aldrig från början juntti-rock (rock för massorna). Det var klart det nya i punken som gav inspiration åt texterna. I Njet njet märks t.ex. närheten till Ramones tydligt, då alkohol och lim ställs upp som alternativ till den förlorade kärleken (igen - ta det inte på allvar), i Radio är det den medelklassiga musiksmaken med Eagles, Abba och ELO som det trampas på. Men igen, med humorn som vapen. Tammerfors som rockstad på 80-talet beskrivs förresten mycket bra i filmen 1985 (Låten Vuonna 85 är signaturmelodi). Där fanns även band som Popeda och Juice Leskinen. Och Matti "Eppu Normaali" Syrjäs roll som bartender passar honom perfekt.