Svenska dagen kan man väl fira på många sätt. Jag gjorde det genom att åka på en musikkryssning på Viking Grace med min fru, för att lyssna på det mest purfinska som finns, nämligen Eppu Normaali, från byn Ylöjärvi i Tammerfors. Jag har sett bröderna Syrjä et compani flera gånger förr. Den första var på Åländsk musikfestival i Badhusparken i mitten på åttiotalet. Då var det ett energiskt ungt band som förmedlade ugriska kulturyttringar på ett sätt som man inte sett förr. Man förstod inte mycket av rader som "Älä mene niet niet" eller "Poliisi pamputtaa oo aa".
Men från Mariehamn åker Grace fyrtio år senare. I hytten är vi och även bandet är någonstans. Ryktena gick att de varit i tax free och handlat. Och trevligare typer får man leta efter, menar pursern, överlycklig. Ryktena gick också att de skulle gå på scen redan runt tiotiden. Men fel, säger tjejen i puben. De kommer först när klockan slår midnatt, och du hinner väl alltid höra lite innan Långnäs. Det gäller att hitta bra plats, och vara där timmen innan, och det är vi. Club Vogue är full, men inte överfull, av festande landsmän.
Vi väntar och bidar vår tid medan DJ:n spelar soomirokki. Och det är det värt. När Eppu Normaali påannonseras och ridån går upp börjar showen. Urheiluhullu, Tahroja paperilla, Nyt reppu jupiset riimisi rupiset, En saa mielestä sinua, Murheelisten laulujen maa... Det kändes som att alla i publiken kunde orden till alla låtar. Efter allsången på Baarikärpänen var vi tvungna att gå. Men vi fick höra av passageraren i taxin att sedan följde Joka päivä, ja joka ikinen yö... Trots att han inte kunde förklara var han skulle stiga av på Klinten.
Så kan man också fira Svenska dagen.