Om man tänker sig Edvards Muncks berömda målning "Skriket" så får man en bra bild av hur Theatre of hates musik kan gestaltas. Jag hörde en konsert på radion med det brittiska bandet en kväll på min sovkammare i Geta, bandade den på kassett och lyssnade sedan igenom kassetten åtskilliga gånger på väg med bussen till skolan, i skolan och så vidare. Musiken var så manisk, så vemodig, så suggestiv. Det var drivande trummor, tung bas, sugande saxofon, och så Kirk Brandons skriande sång på allting. Det var som en hatisk sorgesång ungefär. Texterna var allvarliga, om hur samhället suger ut oss alla, sa Brandon i en intervju. Det passade som hand i handske med min sinnesstämning just den här tiden, när jag gick första, och sista, året i gymnasiet, och funderade på livets mening i största allmänhet. Då jag inte kunde hitta så många kompisar att dela mina civilisationskritiska tankar med försjönk jag i musiken istället, som en "Rebel without a brain, a rebel without a choise". Köpte ett par skivor med gruppen. Brandon gick vidare i Spear of destiny, som jag aldrig har lyssnat på. Tack Hatets teater!
