Ett ställe att gå till

Alla människor behöver ett ställe dit de kan gå och få vara sig själv med andra människor, utan krav eller att det ska kosta skjortan. I samband med att punkrörelsen i Sverige och på övriga ställen i Norden bröt fram, kände även de unga som var berörda av den att det var viktigt att skapa egna ställen, där man kunde spela musiken och lyssna på den. Så skapades t.ex. Oasen i Rågsved, Stockholm, där Ebba Grön gjorde sina första spelningar. Ibland var det tufft att få en samlingsplats för allt det nya och då fick man ta lagen i egna händer, och ockupera, som fallet var med Oasen. Också Lepakko i Helsingfors var ett tomt hus som togs över av musikrörelsen Elmu, och huset blev ett viktigt kulturcentrum, för den nya musiken från 1979 och framåt. På andra ställen gick det fredligare till. Det kunde finnas ett redan etablerat ställe, som var öppet inställt till det nya, t.ex. Sprängkullen i Göteborg. Eller Pub Bastun i Mariehamn på Åland. Jag upplevde själv Bastun i början av 1980-talet, även om det snarare var ett ställe att åka till, inte gå till, eftersom jag bodde i Geta, fyra mil bort. Men så mycket gillade jag Bastuns speciella atmosfär, där man kunde vara den man ville vara, utan någon som pikade eller klankade på dig, så att jag och en kompis en sommardag cyklade till Bastun från Geta och hem igen. Ja, Bastun var sannerligen ett ställe att gå till. Lite det som den åländska musikern Peter Hägerstrand beskriver i låten Någonstans att gå på skivan ...och jag hör musik från 2012.