Trots att man var en inbiten motståndare till Eurovisionsschlagerfestivalen då när man själv som aktivast lyssnade på musik i början av 80-talet, så satt man ju ändå alltid där och tittade på den. Det fick väl allt sin början med Abbas Waterloo 1974, och sedan dess satt schlagerfestivalslåtarna, både från svenska uttagningarna, och den stora finalen, som nitade på minnets flugpapper. 80-talet hade ju verkligen inte så mycket att komma med på schlagerhimlen heller. "What`s another year" frågade Johnny Logan -80. Och så drogs tempot upp av Buck Fizz året efter med "Making your mind up". Man kan säga att början av åttiotalet dominerades av brittiska och irländska band. De sjöng ofta ganska catchiga sånger och var allmänt folkliga. Så folkliga att farsan, som gick med båt på Irländska sjön, år 1986 kom hem med en signerad singel av det års irländska bidrag "You Can Count On Me" med Luv Bug. 1982 drogs tempot ned igen av tyskan som sjöng "Ein bischen Frieden" till akustisk gitarr. Av följande års vinnare har jag inget minne. Men de två följande åren var det upptempo nordiskt som gällde med Bröderna Herreys och norska Bobbysocks. Vinnarlåtarna är inget som man vill skylta med att man minns, men en schlager har lite den förmågan att den nästlar sig fast. För trots att jag inte vill det så sitter italienrockarna Måneskins "Zitti e buoni" som ett plåster i mitt huvud idag.
