1975 släppte Abba singeln Fernando. Fernando var en låt som hade det mesta, en låt som man lätt fastnade i. Den var sentimental, melankolisk, gråtmild och med en text som frågade lyssnaren "Varför sörjer du Fernando?" Jag lyssnade mycket på Abba den här tiden. De var liksom grejen. Det här var innan Hurriganes kom och svepte bort den instängda ångesten. För det är just det som Fernando erbjuder: tårar och rödgråtna ögon i ett avskilt instängt rum. Minns att Märta Tikkanen sade att hon bearbetade sorgen efter sin make Henrik genom att lyssna på Abba. Det skulle aldrig jag klara av. Däremot har jag behandlat ett uppdiktat fall av kärlek som tog slut med hjälp av Roy Orbinson. Nog så tungt. För det var just det som hände där runt 1980 - jag fastnade inte i Fernando, utan surfade vidare med Hurriganes och Sweet in i punken och reggaen. Ändå är Abba farligt fängslande. Fernando har en verkligt bra melodi. Det var någon musikkritiker som sade att skulle ett band skriva musik som Abba och texter som The Clash, så var det bandet ett superband. Men alla som kan sin populärmusik vet att en sådan kombination inte är möjlig. Och det ska vi nog vara glada för.
