Fjortonårslandet

Jag minns att jag såg Staffan Hildebrands film Fjortonårslandet då den kom på TV2 i januari 1979. Jag fyllde själv 14 bara några veckor efter det. Nu ser jag den igen 38 år senare på You Tube. Jag minns en del scener tydligt, t.ex. den med Mickes punkarkompisar som kommer in och saboterar hans flipperspelande samt ritar sina A:n överallt. Det som jag mindes innan jag började titta var repliken: "Öh...är det du som är Apan" till skateboardåkaren (interjektionen Öhh... innan man sade något till någon, ingick i det coola ungdomsspråket i Stockholm på den här tiden), fast egentligen var det inte Apan, utan Grassman, samt då förstås bandet Transmission och deras låt "Land of Fourteen" som avslutar hela filmen. 

Filmen i sig är en dokumentär om hur det är att vara fjorton år i Stockholm år 1979 eller litet tidigare, och vår ciceron genom detta land är Micke. Micke låter oss träffa sina skateboardkompisar (skateboarden hade nyligen landat i Sverige från USA då det begav sig), flickorna i Pink Ladies som gör en humanare version av den då så populära 50-talsmusikalen Grease, där Sandy får vara sig själv och inte behöver styla om sig för att den tuffa Danny ska acceptera henne, gänget på Ungdomsgården, killarna i rockbandet Transmission, som skriver egna sånger på engelska och som får samtala med självaste Boomtown Rats, samt punkarna som uttalar sig om varför de ser ut som de gör och är punkrockare. 

Vad kan jag då säga om den här tidsdokumentären? Jo, att den är underbart charmig, och fint gjord. De här barnen uttrycker tankar som jag inte vet om dagens fjortonåringar är mogna att uttrycka. De står upp för sådana värden som att det är tufft att vara sig själv och att om man vill få något gjort så väntar man inte på att andra ska fixa det åt dig, utan du bygger det själv (som barnen som byggde Stockholms högsta skateboardramp i Bredängen). Och Micke och de andra är så mjuka och mysiga av sig, som man var på den här tiden. Nu talar man på ett annat sätt, mycket hårdare och snabbare, och man är inte heller lika självgående, utan styrd av vad andra, inte minst marknadskrafterna, tycker och tänker. Det har säkert blivit svårare att vara fjorton idag. Sist och slutligen måste jag bara berömma bandet Transmission, som låter så stort och som är så avväpnande mogna, trots sin charm. Sebastian Håkansson blev ju sedan sångare i nyvågbandet Alien Beat, samt även filmkaraktären Abbe i Madicken med hela svenska folket.