Jag har aldrig prövat på att vara gatumusiker, trots att jag aldrig varit främmande för tanken. Jag uppskattar alltid dem, som vågar och vill spela fritt på gator och torg, och brukar ge varje aspirant en skälig chans att visa vad den går för. Det har också ofta hänt att jag tyckt så mycket om någon gatumusiker att jag skänkt den en slant och ett leende, som oftast nog också har besvarats. Det är det minsta de kan få för att de delar med sig av sina eller andras sånger på en annars ofta öde plats i staden. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm förstod jag att det var ganska så kärvt för den fria musiken på gatan. Det var inte längre tillåtet att spela fritt, man skulle ha tillstånd och polisen var hård och brysk i sina kontroller. Då var det väl nästan endast den gamla tanten från frälsningsarmén som hade sin plats med orgeln säkrad på Sergels torg. Och bra var väl det! Men man kunde önska att flera tänkte som i Jan Hammarlunds låt De som håller musiken vid liv från år 1981, och såg det positiva i gatumusikanterna. Här skildrar han just hur hårt det kan vara för den fria gatumusiken, med en oförstående ordningsmakt som kom och krävde leg. Minns attt jag hörde låten i radion, och att jag lade texten på minnet. Sedan hade jag väldiga svårigheter att spåra den. Tills jag lyckades. Och Jan Hammarlund är definitivt en musiker jag kommer att spana in närmare.