Det hände en gång i början av 80-talet att jag gick till biblioteket i Mariehamn och bad dem spela en skiva av Gösta Linderholm för mig. Vet inte riktigt varför, men jag ville väl pröva vem han var. Kände till låtarna Rulla in en boll och låt den rulla samt den där han sjunger om "dina trosor som blev kvar på linan". Jag visste väl att han var en naturnära rocktrubadur i stil med Ola Magnell eller Gordon Lightfoot, men ändå ännu mer mot svensktopp. Men varför inte tänkte jag. Det var antagligen den här LP:n som jag lyssnade på då, även om jag inte minns låtarna nu. På Jordsmak från 1978 finns Rulla in en boll, som måste vara en av den svenska musikskattens gladaste låtar: det är medryckande zydeco, som närmast för tankarna till gotländska Di sma undar jordi. På resten av låtarna finns jordsmaken där. Det är mera melankoli och tändstickspoesi där. Men så finns Pugh Rogefeldt-aktiga låtar som Speedway och Stockholm City, som får en att misstänka att Gösta i ungdomen varit storstadsmods tillsammans med Kenta hans gäng. Men det är ändå en melankolisk skiva där livet ses liksom i bakspegeln detta.
