Graham Parker har beskrivits av många som "den lilla mannen med den stora rösten" eller som en grottvarelse med svarta solglasögon. Själv associerar jag honom mest med någon svettig marathonkonsert på TV i slutet av sjuttiotalet där han i slutet höjer sitt finger och mässar: "Hey Lord, don`t ask me questions." Jag lånade hem en hel bunt Graham Parker-LP:s av min kusin och bandade utvalda sånger då 1980, samt köpte hans bästa (?) album The Up Escalator på loppis senare. När jag nu lyssnar igenom skivan Squeezing Out Sparks från 1979, så är det alltså inte så många låtar som jag känner igen. Jag minns däremot omslaget på skivan. Men den är antagligen en typisk Parker-skiva. Intensiteten och rösten finns där. Han är definitivt en rockare, en svettigare version av Elvis Costello, som han olyckligt nog hamnade lite i skuggan av. Graham Parker kom även han fram i samband med punken i England, men höll sig mera åt pub-rock-hållet. Kanske var han lite för gammal för att sympatisera helt med punkarna? Han verkar också vara en sådan som bara gör sin grej, och sedan struntar i vad andra gör. Graham Parker har definitivt något att säga, undrar bara vad? Någon form av personligt uppror är det säkert frågan om. De två låtar som jag bandade från den här skivan är Local Girls samt den sköna rockballaden You can`t be too strong, som jag ibland spelat på min gitarr. Den handlar om en misslyckad kärleksaffär antar jag - känns som poeten Parker har en förmåga att rådda till det på det personliga planet. Kanske en rockens Woody Allen? Ja, det är svårt att säga var man har Parker - han är ett litet mysterium. Här på skivan är han tillsammans med sitt band The Rumour, som alltid.