Jag måste ha haft en släng av progg-fäbless, liksom punken från Stockholm, som tog många av sina influenser därifrån, hade, för jag gillade verkligen de här tidiga plattorna, som vänsterrörelsens konstnärer och musikanter gav ut under sjuttiotalet. Det låter verkligt amatörmässigt och sympatiskt om Gunder Hägg, som senare skulle bli Blå Tåget. Av deras LP Tigerkaka från 1969 minns jag inte alla av de sexton låtarna, men nog en hel del. Det för att det lät lite som om de tog det lite som det kom - improviserat, flegmatiskt, knappt som att de ansträngde sig (fast medvetet slarvigt) - men helheten fungerar bra. Jag gillar speciellt en av sångarna, han som sjunger i falsett. Texterna är konstnärliga, men även smått politiska. Sångerna jag minns är Teddy Bear, Kära nån, Jag tog bilen in till stan, Sweet Love, Aj-Aj-Aj ("Jag ska bli full i kväll på Grand Hotel"), Inget är längesen och Låt mig få leva. Man har lust att bli kompis med de här gubbarna!
