A-sida: Här kommer tårar
B-sida: Paddvägen
Den här singeln med det åländska bandet Gycklarnas afton kom 1985. Kompositör, gitarrist och sångare är Peter Hägerstrand, som efter det varit med i många andra band samt soloprojekt, från mitten av 80-talet. Det första bandet jag såg honom i var något som hette Mariehamn City Rockers på scenen på marathonrock i Idrottsgården, efter det många gånger på Pub Bastun, bl.a. då i konstellationen Gycklarnas afton, ett namn taget från Ingmar Bergmans film med samma titel. Frågade man Peter på den tiden vad bandet spelade för musik kunde svaret bli karusellpop. Jag håller med om att det är pop, men en melankolisk sådan. Peter har närmare till sextiotalspopen än till den dito rocken, enligt mig, med artister som Beatles och Kinks. Även om han möjligen skulle säga att han kom fram ur punkvågen, och The Cure, om man frågar honom idag. Det är något melankoliskt över de här låtarna, vilket syns i titeln på A-sidans Här kommer tårar. Det är kärlekskval det är frågan om, för: "När kärleken reser sin väg. Vad blir det av, vad blir det av dem som stannar kvar?" Det handlar om viljan till en plats i solen, en plats på estraden, men där kanske verkligheten blir något helt annat. Som att igen vandra ner för hemgatan i hemmasoporna någonstans i Östernäs söder i Mariehamn och bittert konstatera: "Jag vandrar ner för Paddvägen igen, och det var så länge sen. Jag vandrar ner för Paddvägen igen, och jag är, tillbaks här igen." Det är melankoliskt, som livet självt kan vara - en känsla Peter ofta fångar i sina låtar. Peter Hägerstrand har alltid varit en hejare på gitarr. Och som yrkesmusiker, boende i Helsingfors, idag, försörjer han sig på olika projekt bl.a. inom filmen och tv. Han sätter även upp musikaler, och har fungerat som lärare vid Ålands folkhögskolas musiklinje. Han bevisar att man kan realisera sin dröm om att försörja sig som musiker, om man bara vill, och är redo att kämpa hårt för det, trots att man kommer från lilla Åland. Och det beundrar jag honom mycket för.