Totte Wallin var en artist som var i ropet en kort tid i början av 80-talet, med bland annat ett eget program i TV, men som sedan försvann lika hastigt. Skivan Gyllene Noice kom 1981 och det kan vara att jag lyssnade på den en gång, bara för att kolla in Totte Wallin. Han talade inte direkt till mitt hjärta. På något vis måste Totte Wallin räknas till de där coola, hala killarna från Stockholm, typ Clabbe af Geijerstam, Niklas Strömstedt och Orup. De som inte riktigt var rockare, de som inte riktigt tog ställning. Totte Wallin lever på sin ordbegåvning, men man får väl säga att han snarast är reaktionär, om man tänker på den musik jag lyssnade på under den här tiden. Totte Wallin var som kärringen mot strömmen i en tid där det gällde att välja sida och ta ställning - han skriver texter mot hälsofascisterna och feministerna, och får på nöten för det. I striden med feministerna yttrade han bland annat i offentligheten att de såg ut som gamla gubbar, eller något ditåt. På något vis känns Totte Wallin lite för ytlig, skrattig, grabbig och dryg när man lyssnar på den här skivan idag. Titelspåret fick sitt namn av banden Gyllene Tider och Noice, som låg i tiden då, men som Totte knappast förliknade sig med, utan närmast såg som "bad boys". Bäst på skivan tycker jag låten Mattis hjärta är. En låt i moll, bland alla andra duriga.
