Hasse & Tage

När jag gick i skolan i Mariehamn på 80-talet var Mariehamns stadsbibliotek, som då var inhyst i södra längan av Arkipelag, ett ställe man kunde vara på efter skolan då man väntade på bussen till Geta. Den ljusblå gruppen av sköna vilofåtöljer var placerade två och två i en ring runt bordet där man satt och lyssnade på musik. Sammanlagt var det åtta fåtöljer där. Musikfåtöljerna var som ett andra hem och sällan satt man ensam och lyssnade här. Man kunde lyssna parvis på samma musik. Det var ibland intressant att se vad de andra lyssnade på, för man kunde ta skivomslaget med sig från utlåningsdisken. En gång lyssnade en klasskompis och jag på någon av Hasse och Tages Lindemanskivor. Det var den med djurskötare Lindeman, tror jag, då man pratar om örnar som äter örngott. Då skrattade vi så att tårarna rann. För sådan humor hade vi då. 

Mamma och pappa gillade mera Magnus och Brasse, och Martin Ljung förstås. En av farsans favoriter var Verkmästare i magen med Brasse. Jag gillade också Magnus och Brasse, samtidigt. Men jag minns att det gick liksom en osynlig gräns upp till Hasse och Tage, som enligt dem, kanske var för politiska eller akademiska. Det föstod inte jag. Att Hasse och Tage också gjorde bra musik lärde jag mig senare. 

Mycket har jag lärt och tagit till mig av Hasse och Tages revytexter. Att var och en får ha sin egen musiksmak, till exempel. Eller att du min vän är mindre viktig än du tror. Det fanns en varm mänsklig omtanke i allt som Hasse och Tage gjorde. Sedan på 90-talet då humorn blev mera kall och förnedrande, så hängde jag, ärligt sett, inte riktigt med. Jag saknade Tages varma röst och Hasses bubblande skratt. Först senare har jag lärt mig uppskatta Radio Hassan eller Parlamentet på TV. Fast egentligen så önskar jag att alla bara kunde stanna kvar, stanna under Dubbelgöken...