A-sida: D-Days
B-sida: Time Is Free
Den brittiska sångerskan Hazel O`Connor är främst känd från filmen Breaking Glass (1980), som jag inte sett. Däremot så minns jag låten D-Days, eller Decadent Days, som seglade ganska högt upp på music chart-listorna och Top Of The Pops i England. Det var mera än många andra new vawe-band vid denna tid förmådde, och det har sina skäl att Decadent days blev så populär och inte de andra. För att placera sig på listorna måste man ju falla den stora allmänheten i smaken och det kunde Hazel O`Connor göra med sin låt, som upprepar att vi ska dansa och att vi lever i dekadenta dagar. "These are the decadent days", hamrade hon in så bra att det t.o.m. stannade i mitt medvetande, därifrån jag kunde gräva fram det nästan fyrtio år senare. Till sin hjälp har hon ett gäng musiker som troget köper den dansanta och poserande stil som började bli inne vid den här tiden. Det var typiskt åttiotal med färg i det spretiga håret och svart maskara runt ögonen, säckiga byxor och långa rockar. Ungefär lika dekadent som atmosfären i Wien vid sekelskiftet kanske, och lika kliniskt stilrent. Men också intetsägande och tråkigt. B-sidans låt har mera liv och låter lite som en dålig kopia på Blondie. Singeln släpptes 1981.
