Progressiv rock hade en annan innebörd i England än i Sverige. När den svenska proggen var politisk medveten musik är väl det typiska för den brittiska det musikaliska experimenterandet med långa solon av olika instrument lagda på varandra samt en vurm för ett mytiskt föflutet i texterna. Låtarna var ofta långa och tekniskt avancerade. Banduppsättningen var väl tilltagen både gällande musiker och utrustning. Grupper som Supertramp, Yes, Pink Floyd, Genesis och Jethro Tull gav megakonserter. En 80-talsvariant var Mike Oldfield. Jag visste inte då jag lyssnade på Heavy Horses att det var progressiv musik. Jag visste bara att det fanns en längtan tillbaka till ett enkelt jordnära liv i LP-titeln. Det var det jag sökte hos Jethro Tull: en bekräftelse på det enkla livet, det utan lyx, status och moderniteter. Jag hittade något grön-brunbyssjigt, en jordförälskelse, något naturnära i textraderna om arbetshästarna som nu lagts åt sidan för traktorerna som tagit över. Annars domineras ju Jethro Tulls musik av frontfiguren Ian Andersons sång och flöjtspel. Jethro Tull har klara folkmusikinfluenser, men blandar upp den med rock. Kan nu idag tycka att Andersons sång påminner om Cat Stevens. Det gigantiska i den progressiva musiken monterades ned ganska så effektivt av punkrörelsen 1977, som tvärtemot det storslagna strävade efter primitiv, rå, energi, amatörism, trummor, bas, gitarr, sång - samt ett ofta samhällsengagerat budskap i texterna. Heavy Horses kom 1978.