Jag märker att jag, när jag spelar Anders F Rönnbloms åttonde LP, Rapport från ett kallt fosterland (från år 1980), bara känner igen två låtar från förut: hitten "Jag kysste henne våldsamt" och "Wilson, Chilton, Petty och Verlaine". Detta trots att jag hört artisten ett par tre gånger på Pub Bastun i Mariehamn på 80-talet. Kanske denna skiva inte var Anders mest betydande? Det som slår mig är att låtarna är så korta, i medeltal bara runt två och en halv minut, och så fulla med ord. Jag gillar det. Anders F Rönnblom har något att säga på ett tilltalande, lättsamt sätt. Det är hans förmåga att göra snygga och meningsfulla låtar jag tycker om. Allt balanserar på gränsen mellan rock, pop, punk och reggae. Det känns som om Anders F Rönnblom är den sanna anarkisten, den fria själen, som avskyr att binda sig. Från denna position kan han också kritisera, som när han gör upp med alla svenska Dylan-kopior i "I jakten på Victoria" eller går i närkamp med diverse politiker: "Calypso", "VPK och Cadillac" samt "Torbjörn Fälldin och hans tamburin". Sist och slutligen står han kvar på sin plats och säger "Det är bara jag". Förutom de låtar jag hört förut och de jag räknat upp gillade jag bäst "Kalla fosterland" och den Beatles-liknande "Salladsdagar".