.JPG)
Gaia från 1983 är Ola Magnells mest kosmiska och ekologiska skiva. Planeter och himlakroppar är framträdande, där de snurrar runt i Ola Magnells alldeles speciella universum, känt från tidigare skivor. Det är det sköna och sköra utanförskapet han betraktar vår jord ifrån, och då är det ingen skillnad om det är grodans eller fågelns perspektiv. Jag minns den enda TV-intervjun jag såg med en naturligt nervös Magnell, där han inte ifrågasatte att han aldrig fått något stort kulturpris. Och var förut hörde jag raderna om att stå med gummistövlar på Café Opera? Men här kommer det i den fenomenala tolkningen av Dylans Absolutely Sweet Marie.
Jag älskar den lite loja attityden på den här skivan, där Magnell turvist drämmer till och ömkar. Den som spelar Allan får ett slag, och kulturpolitrucken ett annat. Men så landar Ola i det egna ställningstagandet att man hur som helst måste stå på egna ben när det är vargarnas vår. Jag gillar hans bräcklighet och hans sköra röst. Så fint som han skildrar det i bilden av inspirationen som kommer och går i låten Trasten. "När lusten på nytt har frusit till is/ När rösten förtonar in i ett dis/ Då lämnar jag huset tomt för en skog/ Då lyfter en trast i ekot som dog/ Hon flyr men till våren kommer hon nog."
Flera av låtarna har jag hört förut (Allan, Trasten, Vargarnas vår), de två Dylantolkningarna är suveräna (Isa Bell, Rättså Hettså). Skivan är producerad av vännen Mats Ronander, och det märks. Det är en skönt stökig ljudbild. Ola Magnell gick ur tiden ifjol. Jag fick aldrig höra honom live. "När trasten har lagt sig ner för att dö/ Och somnar till ro i fallande snö/ Då lämnar jag huset tomt för en krog/ Och tänder ett ljus för rösten som dog/ Jag dricker men Gud förlåter mig nog."