Min favorit Peter Ericson släppte 1983 den här LP:n. Det var ett år före Hjärtan brinner. Sjöfartstemat finns med redan här. Känns som om Peter alltid skrev sina låtar i ett dimmigt töcken i någon hamn, där han liksom summerar upp vad han tänkt och varit med om. Det gillar jag. Det raka, ärliga, realistiska, men ändå vemodiga och vackra. Hans sånger förmedlar en känsla. Och det känns som om han är ensam och tar risker, går dit hjärtat leder honom. Jag tycker A-sidan är starkare på den här LP:n. Den är tydligare - med låtarna Blått ljus (nå`t hann upp henne), Comme Ci Comme Ca, som lite sammanfattar den inställning till livet Peter hade vid denna tid och Schack matt, där han ändå vill förklara allt i ett positivt ljus, även fast han talar med människor som förlorat tron. Oktobersnö är väl den låt på sidan B som träffar rättast i höststämningen, som jag ser utanför mitt fönster (en tung, fuktig, mörk eftermiddag i oktober). På vissa låtar på B-sidan låter han ibland som Anders F. Rönnblom, som han antagligen kände och spelade med redan då. Skivan slutar med en låt på engelska, The Falcon, som liksom handlar om den förlorade styrkan hos en falk, som inte kan flyga till en främmande strand mera - inspirationens kraft. Idag har Peter R. Ericson via plattformen Comedia aviserat att han ska ge ut nyinspelningar av både Lusthus och Hjärtan brinner - kanske även med konserter? Jag skulle gärna, så snart coronarestriktionerna upphör, åka över och se honom.