1977 släppte Hurriganes Tsugu Way. Vi köpte skivan och jag tyckte väl att den inte riktigt lät som de tidigare rock-skivorna som vi lyssnat på i stort sett varje dag med de finska rockarna. Den var lite mera polerad, lite luftigare, och inte så rivig som t.ex. Sixteen Golden Greats eller Roadrunner, där Hurriganes gjorde sina oförglömliga versioner av femtiotalsrockklassiker. Det som är lika är ju Remus sång som är en blandning av utrop och egna engelska ord, som man inte förstår ett dyft av. Kanske var det delvis för att stjärngitarristen Albert Järvinen nu var ersatt av ursprungsgitarristen Ile Kallio, så de långa gitarrsolona finns inte på Tsugu Way. Men det vanliga trycket som var typiskt för Hurriganes finns där, och gör att Ganes ibland låter som Ramones, t.ex. i Bop-She-Bop. Det här "varumärket" när det gäller Hurriganes fick inte så stort internationellt genomslag då i mitten av sjuttiotalet när bandet stod på toppen av sin karriär. Först efteråt har den engelska musikern och producenten Nick Lowe sagt att Hurriganes hade alla möjligheter att slå på rockmarknaden, och att de inte fick den synlighet de var värda. Det anses väl allmänt i hippie-finlandssvenska-kretsar att Hurriganes var ett band som bara finnarna lyssnade på. Men för mig som växt upp i "Lilla Finland", Scheffersgränd i Mariehamn, var Hurriganes lika naturligt som mellanmålet man åt när man kom hem efter skolan varje dag. Favoriter på den här sena Ganes-skivan är It`s Outa You, Hold Me Tight, Bop-She-Bop, Walkin` The Dog och Looking For The Tsugu.