In the middle of the road

Jag har lyssnat ganska mycket på mainstream-musik, sådant utan klar profil, sådant som de flesta andra också lyssnat på och tyckt om. Kanske man kan säga att den musiken är in the middle of the road, eller på den säkra sidan, så att säga. Som de flesta andra har jag tyckt om den på något sätt, trots att jag inte blivit frälst eller kunnat säga att den musiken är något alldeles enastående. Genomgående för den här typen av musik är väl att jag efteråt har kunnat inta en mera kritisk hållning till den. Jag anser inte att man kan sätta så mycket stämplar på musik eller måste fundera så ingående på sitt förhållande till den. Man lyssnar för att det är ok att lyssna och bra med det. Börjar man skärskåda den här musiken efteråt kan man märka att t.ex. texterna inte håller så hög klass, eller att det är något som man retar sig på hos artisten, t.ex. att musiken inte känns äkta på något vis. De artister som jag vill nämna i det här fallet är Magnus Uggla, Noice och The Police. Gemensamt för de två första artisterna var att de kom fram samtidigt som punkrörelsen blomstrade i Sverige och att de båda tog intryck av den. I efterhand sett kan man säga att rikemanssonen Uggla nog mera var folkhemsartisten som tyckte om att säga att han sket i allting, samt att han sket i det också. Det tog inte lång tid innan han gjorde musik för massorna med dubbel-LP:n Den ljusnande framtid är vår från 1980. Noice var punkbarnen som sade sig bo i tunnelbanan. De tog alla påklistrade attribut som de bara fick tag i (inklusive karamellfärg i håret och åtsittande panterbyxor), och jag är säker på att de handlade allt i "punkaffären" Cloz i Stockholms city. Ändå finns det en magiskt sockersöt stämning över låtarna på plattan Tonårsdrömmar från 1979. The Police från England var popreggae som sålde bra. Soundet var välsvarvat och Stings sångröst speciell. Men något saknades som gjorde allting för välpolerat, och texterna var i stil med the daa daa daa, the doo doo doo, thats all I want to say to you. The Polices musik passade som hand i handske på alla dansgolv, och var långt ifrån den root-reggae som den lånade ifrån. Men jag vet inte: kanske har jag själv också börjat köra mitt på vägen för att undvika dikena och den farliga skogen runtomkring.