Via skivbolaget Comedia fick jag en telefonintervju med Gunnar Danielsson, tidigare frontman i Göteborgsbandet Ensamma Hjärtan på 80-talet, senare aktiv i duon Danielsson och Pekkanini och sedan slutet av samma decennium soloartist under namnet Gunnar Danielsson. Jag hade förberett några frågor som jag ville att Gunnar skulle svara på, men samtalet kom bland annat också mycket att handla om hur musikskapandet ser ut idag.
- Saknar du 80-talet?
Jag saknar inte det. Den biten saknas hos mig. Förutom att man var ung och starkare då. 80-talet har inte påverkat mig. Mina husgudar är Beatles, Stones, Bowie och Dylan. Men det var då som jag började göra musik som egen artist. Jag började med Risken Finns, senare med Ensamma Hjärtan och Danielsson och Pekkanini, med Pekka från Ensamma Hjärtan. Jag fick också min dotter då, när jag var 30. Hon är 40 nu.
- Vad tycker du om musiken som gjordes i Sverige under första hälften av 80-talet, om du jämför med den musik som görs idag? Du hade ett musikprogram i TV, Guldslipsen, då.
För mig tog 80-talet slut med mordet på John Lennon 1980. Jag blev knäckt av det. Han hade varit som en storebror för mig, nu är han min lillebror. Jag blev lite kändis av programmet i TV, men jag är en högst ordinär människa. Jag hade också min sommarhit 1983.
- Din musik har inte ändrat så mycket sedan dess. Jag tycker att dina låtar alltid har haft nakna och direkta texter, samtidigt som de är roliga och har ett samhällsengagemang.
Jag har aldrig flirtat med det kommersiella. Samtidigt som jag vill att texterna ska vara fria att tolka för den som lyssnar på dem. Jag brukar alltid börja med texten, musiken faller sig sedan naturligt. Det tar inte länge att göra musiken. En bra melodi kan aldrig rädda en dålig text. Jag brukar komma på texter när jag är ute och går. I gåendet finns en naturlig rytm. Jag skriver ofta om mina texter. Det tar tid att lära sig hantverket. Ibland har man tur, ibland otur.
- Som En konstig låt? Det är sådana texter jag gillar. De ska inte vara lättuggade.
Ja, det är ett bra exempel.
- Var musikklimatet bättre på 80-talet? Var det enklare att vara musiker då?
Nej, det var inte så. Nu är den bästa tiden. "Vår bästa tid är nu." Bowie har sagt att "Om jag bara får bli tillräckligt gammal så blir jag den människa jag alltid velat vara." Får man bara till bra låtar, då stiger det! Jag har aldrig tyckt om att turnera. Claes Olson (på Comedia) i Stockholm lägger ut de låtar jag gör på Spotify, och jag har några trogna följare. Idag spelar jag bara i Göteborg, en fem till sex gånger per år, och det brukar vara 200 personer i publiken. Det är ytterst få musiker i Sverige som kan livnära sig på sin musik. Något undantag finns, som Håkan Hellström.
- Har du något fint minne från 80-85, som du vill dela med dig av?
Jag är född och uppvuxen på Söder i Stockholm, innan jag flyttade till Göteborg. Den 25 mars 1982 spelade AIK mot Björklöven på Scandinavium. AIK vann med 3-2 och tog SM-guld. På väg hem skrev jag låten Ishockey & Fotboll. Den testade också in på Svensktoppen, men kom på 15:e plats. En familj (möjligen från Borås) blev uppringd och utfrågad i programmet och tyckte att låten hade en väldigt dålig text. Alla mina låtar verkar komma på 15:e plats.
- Slutligen. Din låt 54 varv runt Västra Frölunda kyrka. Den låter som en slutpunkt. Varför är det 54 varv?
Jag har diabetes. Det var min diabetessköterska Beatrice som sade att jag borde gå ned några kilo, för att slippa ta starkare mediciner. Hon sade att jag skulle bli hennes solskenshistoria och jag lovade henne en hyllningssång om jag lyckades. Jag gick ned 14 kilo och skrev låten Beatrice, som finns på min youtube-kanal. Så nu går jag dagligen 54 varv runt kyrkan. Och man träffar ju på trevliga människor. Som den präst som sade att Gud har hittat dig, (istället för att man hittar Gud). Men jag hoppas få göra musik i tio år till. "När alla våra hjältar är döda - så finns sångerna ändå kvar."
- Tack så hjärtligt för intervjun Gunnar.