Ibland kan man känna sig laid back, och då passar elektronisk laid back blues-rock bra, typ JJ Cale eller Eric Clapton. Den sinnesstämning jag förknippar med JJ Cales tidiga klassiker så som Cocaine eller After Midnight är just det där pubertala rummet med nedsläckt belysning, ryggen mot väggen, sittande på golvet med en kompis och mysigt djupsinnigt prat om dittan och dattan. Har hört kulturellt intresserade kvinnor som sagt sig koppla av med likör och JJ Cale. Soundet på LP:n Shades från 1981 är just så där mjukt mysigt, som smaken av den första danska körsbärslikören på tungan och en varm känsla av heligt samförstånd, medan visarna på klockan tickar iväg och du redan borde ha rest dig upp och cyklat hem innan sommarsolen stiger upp bakom horisonten. Det är just inget som gnisslar och stör i JJ Cales Shades - hans röst är också så där passligt sövande, och texterna är lämpligt undfallande - bara att luta sig bakåt och blunda. Och visst har jag säkert hört på just den här plattan i den sinnesstämning som jag beskrev, för trots att jag inte minns alla låtar, så låter inledningsspåret Carry On, samt I Wish I Had Not Said That, Mama Don`t och Love Has Been Gone mycket bekanta.
