James Blood Ulmer - Free Lancing

Skivan Free Lancing från 1981 med den amerikanska artisten James Blood Ulmer kan väl bäst beskrivas som jazz-funk i ett väldigt fritt format. Det var säkert min kusin igen som bandade skivan åt mig, liksom var fallet med andra funkartister på 80-talet. Och jag lyssnade väl igenom inbandningen högst ett par gånger, för nu efteråt minns jag inte vem James Blood Ulmer var, och inte ringer några klockor när jag lyssnar på LP:n på Spotify. Men jag kan förstå att jag inte gillade den här musiken. Det är svårlyssnat! De flesta av låtarna är instrumentala improvisationer av gitarristen himself till kompet av något som kan beskrivas som en hett puttrande rytmgryta, som bubblar på som en chilisoppa som håller på att koka över. Det är sönderhackade funkrytmer, rått, aggressivt och rakt på. Visst är det skickligt spelat, men det går liksom för snabbt. I värsta fall låter det som om man tar ett stycke elektrisk korv och försöker pressa den genom en för trång köttkvarn på högvarv. Rytmerna får liksom inte plats, det blir för instängt och syrefattigt. Men ibland kan man inte undgå att ryckas med lite när rytmmattan är lite mer strukturerad, som i låten Hijack, samt på de låtar som Ulmer sjunger (ibland i duett med tjejkör). Han låter då som en funkens Jimi Hendrix. Nej, det här är definitivt ingen skiva att koppla av till. Men om någon kaxig nightclubber i någon asfaltsdjungel någonstans kunde falla i trans till detta, så har ju musiken fyllt någon funktion åtminstone.