Jag vet inte om det var albumet Oxygene (1976), Equinoxe (1978) eller Les Chants Magnétiques (1981) som vi satt och lyssnade på i mörkret där i Östergeta någon gång när det begav sig under det tidiga 80-talet. Det kunde ha varit vilket som, faktum är att de väl nästan säkert låter lika också, men av skivomslaget att döma tror jag att det var den här. Finns väl knappast någon musik som påminner mera om en pandemi än den franska elekromusikern Jean-Michel Jarres. Och därför passar den väl bra att lägga på (på Spotify) nu i dessa tider när man fått påsklov. Egentligen ska man ju ha ett mörkt rum, någon god vän och häftiga elektriska ljus på sin megastereo om den här musiken ska få komma riktigt till sin rätt. Jag får nöja mig med säng och dator. Och så låtsas jag att jag är killarna i Kraftwerk. Jag programmerar musiken i datorn, kliver av scenen och låter allt sköta sig själv. Låtarna heter förresten något så fantasifullt som Equinoxe Pt1, Equinoxe Pt2 osv till Equinoxe Pt8.