A-sida: I Can Jive
B-sida: Big Bad Wolf
Jerry Williams, på den här singeln med sitt band Roadwork, är den folkkäre femtiotalsrockaren, som satte sin prägel på hela Sveriges rockmusik under, i stort sett, i de närmaste sex decennierna, till det att han nu helt plötsligt gick bort i mars i år. Han har kompromisslöst spelat sin raka rock, med rötter i Elvis och Chuck Berry, och rockat sig in i våra vardagsrum och runt i folkparkerna, bredbent svängande med mickstativet, ena handen bakom örat och hela kroppen i takt med den rockmusik han gett oss. Det är lätt att se på Jerry Williams som en rockens anakronism, utan vilja att förnya sig. Men då glömmer man att Jerry hade ett starkt socialt patos, som bl.a. kom fram då han medverkade på skivan Svensk rock mot apartheid 1985. Han spelade också in sången En vintersaga av Ted Ström. Jag minns att Jerry Williams på åttiotalet många gånger framträdde iklädd den sovjetiska ishockeytröjan, eftersom han var en sann arbetarklasspojke från Solna i Stockholm, och även gillade ishockey och AIK. Jerry Williams har alltid tagit ställning socialt, och sade på sin kännspaka stockholmsslang: "Det är inte schysst när det är orättvist."
I Can Jive sammanfattar Jerry Williams syn på rockmusiken. Hur han hör sina föregångare första gången,och sedan börjar imitera dem framför spegeln, och hur allt utvecklar sig till den rock n`roll han kom att sjunga, enkelt sammanfattat i orden: "I can jive, I can jive..." Det blir ett tomt hål efter Jerka nu när han är borta, för ingen svensk rockmusiker har nånsin rockat som han.