När jag gick i högstadiet i decennieskiftet mot 80-talet, så tyckte våra lärare att vi skulle gå och se den kristna rockmusikalen Jesus Christ Superstar på Bio Savoy. Sagt och gjort i bästa kristliga anda bänkade vi oss för att se filmen, som kanske var lite annorlunda i jämförelse med de Hasse & Tage & Gösta Ekman-produktioner vi tidigare tvingats se. Kanske passade filmen utmärkt in i läroplanen för religionsundervisningen, trots sin rockiga musik. Ett annat band som, om jag minns det rätt, sponsrades, eller marknadsfördes, av skolan var det svenska, kristna hårdrocksbandet Jerusalem, som uppträdde på Idrottsgården vid den här tiden. Det kan vara att den konserten var en av mina allra första rockkonserter. Inte minns jag att jag skulle ha gillat det så speciellt, och kanske anade jag instinktivt rätt, redan då. Nuförtiden förknippas bandet Jerusalem mest med spelningar för Sverigedemokraterna och inskränkt fundamentalism. Att inte våra lärare kunde ana det redan då, under sjuttiotalets liberala skolepok. Nej, tacka vet jag U2:s (en annan kristen rockgrupp) ställningstagande mot Jimmie Åkesson och SD.
