Jag har en kassett med Jimi Hendrix från 1981 som heter Hush Now. Den är resultatet av ett par dagar i någon studion 1967. Det som först av allt är kul med kassetten är att presentationen av låtarna inte alls stämmer överens med innehållet på kassetten. Det är en låt för lite på varje sida och titlarna verkar ha satts av någon tysk hög på acid. Day Tripper av Beatles känner man ju igen, men den kommer först på B-sidan, istället för som tredje. Hush Now kommer sist på första sidan, inte först. Men nu till det musikaliska. Visst är det skönt groove på låtarna. Bäst gillar jag hela B-sidan där Jimi inte orkar sjunga något alls, utan bara spelar loss. Det är sådant underbart improviserande som leder tankarna till sjuttiotalet. Olika teman tas fasta på, tänjs ut, trummisen låter som en musikvärldens taltrast på bästa sånghumör, basen är som smält dämpad honung i ena örat. Det är mycket hemmasnickrat och mycket här och nu-känsla. På A-sidan där Jimi sjunger (för det är väl han?) finns en sång tillägnad den svarta soulmusiken, och Hush Now, som är liksom en tyst promenad i parken innan alla hinner vakna. För mig som inte är någon större Jimi-fan, är den här kassetten fullt tillräckligt.
