Bob Dylan lär ha sagt att han är 60-talet. Men det är snarare John Lennon som får representera denna vitala period i rockmusikens historia. Dels för att han är bredare än Dylan och dels för att han är folkligare. Ingen kunde som Lennon tränga så naturligt genom TV-rutan. Och det är det här draget som slår mig när jag läser Albert Goldmans så brutalt avslöjande biografi John Lennon - Ett liv i vår tid, från 1988, Lennons mänsklighet.
1980, det år som John Lennon sköts i New York av en Jesus-freak som förläst sig på J.D. Salingers Räddaren i nöden, skulle bli hans återkomst till rockscenen. Allt talade för det - han var ivrig och på gång med inspelningen av albumet Double Fantasy, efter fem års isolering, drogmissbruk och förlamande passivitet. Han hade tillfälligt hittat ut från den kontroll som hustrun Yoko Ono utövade på honom, på väg att bli sitt rätta jag, det som han varit efter att Beatles splittrats och han gjorde primalskriksalbumet John Lennon/ Plastic Ono band 1970. Det var då det plötsligt small, på kvällen den 8 december (samma datum som jag skrev det här), och John Lennon segnade ner på gatan.
John Lennon var inte Guds bästa barn. Tidigt skild från fadern och den utlevande modern och tvungen att växa upp med en hård och konservativ moster i Liverpool blev han själv kluven i så många personligheter att han kunde ligga dagar i sängen och låta dem alla komma och gå. Han visste aldrig egentligen vem han var på riktigt, var utan vilja att ta beslut och stå på egna ben, fullständigt beroende av andra, lynnig och oberäknelig. I ungdomen blev han en riktig mobbare och översittare. Men han sade och gjorde det han för stunden ansåg rätt och riktigt. Däri ligger hans djupt mänskliga drag och också den läggning som gjorde honom till en fenomenal låtskrivare. Nowhere Man (som handlar om honom själv) och den Dylan-doftande You`ve Got To Hide Your Love Away är två av mina Beatles-favoriter av Lennon.
Boken är över 700 sidor tjock. Intressantast är kapitlen om ungdomsåren och Beatles samt de som behandlar Lennons brytning med gruppen. Tyngst är det att läsa om den förtärande musikbranschen, hålla reda på alla de bifigurer som kretsar runt John och Yoko samt att följa alla turer i följetongen John och Yoko. Många av de låtar John Lennon skrev är formulerade som ett ställningstagande i sig, såsom Nothing`s Gonna Change My World (Across The Universe).