Kaipa var ett svenskt progressivt rockband som spelade symfonisk rockmusik. Med progressiv rock avser jag nu den brittiska definitionen av begreppet, dvs symfonisk, mytologiskt orienterad rock, mestandels instrumental, konstnärligt utformad, med långa gitarrsolon, syntetiserad ljudmatta och tungt trumkomp i bakgrunden, typ Yes och Genesis. LP:n Solo kom 1978 och var antagligen den som jag lyssnade på 1981. Jag har aldrig varit inne på den här typen av musik. Visst lyssnade mina kompisar i Geta på ELO, och även jag hade väl någon kassett med dem, men... jag var ute efter annat i min musikaliska upplevelse än att se små troll springa omkring i ett romantiserat nordisk sommarlandskap. I Sverige fanns i denna genre band som Kebnekaise, Träd, gräs och stenar och Zamla mammas manna, som förenade musikalisk utsvävning med engagerade texter, till skillnad från Björn J:son Lind och Janne Schaffer som mera betonade det instrumentala. Och visst finns det texter och sång på den här skivan med Kaipa. Och bandet till försvar så svävar detta aldrig iväg till någon mastodontisk symfoniexess typ Michael Oldfields Tubular Bells. Låtarna är nämligen många och ganska korta. Ett plus måste jag ge till de finurliga låttitlarna: En igelkotts död, Total förvirring, Respektera min värld osv. Det verkar finnas en verklighetsförankring i ett starkt ekologiskt ställningstagande bakom denna skiva. Må alla rumpnissar och hobbitar få leva väl bland rötter och träd i den mörka svenska urskogen.