Hörde för ett antal dagar sedan en upprörd ung kvinnlig svensk musiker i TV uttala sig om könskvoteringar på Spotifys spellistor. Listorna gällde sådana man satt samman av country-, blues- och rockmusik ända sedan 50-talet fram till nu, och kvinnan ondgjorde sig över att listorna inte var jämnt fördelade mellan könen, så att det skulle finnas lika många kvinnliga som manliga musiker. Hon tyckte att de ansvariga borde åtgärda problemet. Det här kom jag att reagera lite på, och fundera hur en sådan "drömlista" egentligen kunde vara möjlig, och hur den skulle se ut. Jag kan förstå att kvinnliga yrkesmusiker idag (och då kanske det finns sådana som satsat tid och pengar på en musikalisk utbildning) tycker att de diskrimineras till männens fördel i alla möjliga sammanhang, men hur såg egentligen musikbranchen ut förr?
Tyvärr är min bild av en rockmusiker den av en Johnny Thunders i det tidiga 80-talets New York släpande på sin gitarrcase yttrande orden "I`m born to lose" mellan tänderna. Vad fanns det egentligen för möjligheter alls för en rockmusiker på den tiden? Och är det inte så det ska vara också? Förr var det tillfällena som valde musikerna, nu tycks det vara musikerna som tror att de väljer tillfällena. Man kan väl inte få en realistisk bild av musiken för fyrtio-femtio år sedan om man tror att musikerna då hade möjlighet att bestämma över var spelningarna, pengarna, skivkontrakten, vägen till framgång fanns? Idag kan man producera sin musik digitalt, det kunde man inte då.
Det är väl det som är grejen med konsten överhuvudtaget. Den kan aldrig sättas i förarsätet i den bil som styr marknaden i vårt samhälle. Konsten, liksom musiken, har väl alltid haft det grodperspektivet, att leva i skymundan tills någon upptäcker den. Eller för att citera Leonard Cohen: "We`re ugly/ But we have the music."