The Housemartins var ett brittiskt band från Hull som var aktiva på 80-talet. Jag minns att jag såg musikvideon till låten Caravan Of Love, som var en a capella-coverversion på en gammal sextiotalslåt, där hela bandet knäböjde i kyrkan för att sedan ställa sig upp i bänkarna och sjunga. Jag minns att jag reagerade inför deras udda frisyrer, snagg med ett kors inklippt i håret. A capella och gospel fanns inmixat i bandets repertoar redan från början, blandat med bandets övriga sound, snabb, lättsmält, glad "jangle pop". Det som var speciellt med The Housemartins var den snälla och lite kyrkliga stilen mixat med mera upprorisk new wave. Det fanns ett världsförbättrarnit hos bandet som märktes i texterna: "Every woman, every man, join the caravan of love, stand up, stand up, stand up" och "Stop for a minute, think for a minute". De förenade det kristna med det marxistiska på något underligt sätt, vilket märks i några maxismer som finns skrivna på deras första LP: "For too long the ruling class have enjoyed an extended New Years Eve Party, whilst we can only watch, faces pressed up against the glass" och "Don`t try gate crashing a party full of bankers. Burn the house down! TAKE JESUS - TAKE MARX - TAKE HOPE." Singeln Flag day som kom 1985 hade en text som pekade direkt på orättvisorna i samhället. Att föra nya vågen i den här riktningen var att ta den ett steg mot ökad trevlighet och sköna pubbesök i behagliga kamelhårsulsters, samtidigt som man ville ta ställning socialt. Låten Happy Hour på debutalbumet pekar på behovet av att själv må bra, samtidigt som man inte vänder sig bort från dem i samhället som verkligen behöver din hjälp. Kanske jag själv var en riktig Housemartin när jag började studera vid Åbo Akademi hösten 1986. Den snälla cardigan-stilen passade mig då. London 0 Hull 4 kom så sent som 1986, men kyrkoupproret började säkert några år innan det.