Strindbergs Respektfulla gatan från 1983 stötte jag på när jag köpte samlings-CD:n Världens bästa Johansson. Jag trodde när jag lyssnade på låten att Johan Johansson sjöng om en gata där man bör respektera varandra, alltså allas gata. Men andemeningen var en man som längtade till en finare stad med finare människor, där han skulle kunna beblanda sig med de fina och få respekt. Så jag missförstod ironin i låten. Men jag är inte den enda som kan missförstå. I sin valkampanj till Finlands president i år hävdade Olli Rehn att han är "Solid as a rock" och syftade då på låten I Am a Rock av Simon & Garfunkel. I likhet med mig, innan någon upplyste mig om det, trodde Olli på att låten handlar om en stark man som inte behöver andra. Tvärtom handlar låten om en svag man, en ensam man, som fjärmar sig från alla, och därför tror sig stark. "And a rock feels no pain/ And an island never cries", slutar låten så tragiskt. En annan politiker, som gör sig skyldig till ett ännu grövre justitiemord är Donald Trump. Han tar helt enkelt Bruce Springsteens Born In The USA från 1984 och menar att den skriker ut ett proamerikanskt budskap från en man som är stolt över USA. Tvärtom skildrar ju Springsteen det sjuka i det amerikanska samhället med en svidande ironi hos en gammal krigsveteran. Men det förstår inte Trump, som liksom alla som tror på honom, är fylld av sig själv.
