Live at The Vortex & Live At The Roxy London

På en billig Philips-kassett bandade jag då när det begav sig ett blandband bestående av låtar från live-skivorna Live at The Vortex (Volume One) och Live At The Roxy London WC2 (Jan-Apr 77) , som båda släpptes 1977. Vortex och Roxy var två betydande klubbar för den tidiga punken i London. Roxy-skivan lånade jag från min kusin, den andra minns jag inte hur jag kom över. När jag idag hittar låtarna på You Tube slås jag av hur vital och rolig den här musiken är. Jag antar att alla band, förutom Buzzcocks och X-Ray Spex, var okända förmågor, som spelade i en division lägre än de mer etablerade punkbanden. Urvalet jag gjorde när jag bandade av skivorna är främst låtar från Vortex-skivan, från Roxy tog jag bara med banden Slaughter and the Dogs, Johnny Moped och X-Ray Spex. Det kan vara kul att tänka varför jag valde bort vissa låtar från skivorna. Tror att jag kunde höra på låten om den var tråkig, släpig, intetsägande. Att jag burit med mig många av de här låtarna ända till idag är väl ett tecken på att de påverkat mig på något vis. Kan faktiskt finna mig själv gnola på någon av dem ännu, eller minnas något, som banden sade, som: We all aint gonna be history (Maniacs), eller kängan till Lou Reed, som tyckte att brittiska band inte borde befatta sig med rock: The Wasps version av Lou Reeds Waiting for my man (bara så mycket bättre enligt dem själva). Eller det att jag skrev Nothing to declare (en låttitel av Suspects) på min gamla svarta militärcykel. Roligt att höra livekänslan på de här skivorna, där artisterna är punkaktigt raka, fräcka, retsamma och uppriktiga, och ofta talar en underbar cockney, och publiken är helt med på noterna, som i Art Attacks Frankensteins Heartbeat. Energin i den här tidiga punken är unik, ibland närmar sig musiken rythm and bluesen, ibland hårdrocken, typ Motorhead, men ändå är den helt egen och ett uttryck för det som hände runt 77.