Mitt musikaliska uppvaknande var samtida med LP:n London Calling av The Clash i december 1979. Jag missade punken med ett par tre år, och trodde att London Calling var den punk jag sökte. Det var den inte. Då hade redan istiden börjat göra sitt intåg: "The ice-age is comin/ The sun`s zooming in/ Engines stop running/ the weat is growing thin/ A nuclear era/ But I have no fear/ Cos` London is drowning/ And I, I live by the river."
Några som dock upplevde punken var Ebba Grön från Rågsved i Stockholm. Man kan se deras LP Kärlek och Uppror (1981) som en pendang till London Calling. "Det hörs tydligt att grabbarna har lyssnat på The Clash", var det någon journalist som skrev om den skivan. Den var nämligen inte heller punk, mera rock, ska, reggae eller världsmusik - på samma sätt som London Calling. Med introt till 800 grader fann Ebborna sin egen Safe European Home, men texten kan jämföras med istiden i London Calling: "Varför förklara när jag slutat tro?/ Vad finns det kvar mer än the biggest blow?/ Den är så hundraprocent effektiv/ När den tar våra liv./ Vi fryser ihjäl/ Det är så kallt/ Stackars barn/ men snart blir det varmt/ Det blir 800 grader/ Du kan lita på mig."
Naiv som jag var på den här tiden, trodde jag att Thåström sjöng om en kärnkraftsolycka. Det är mer komplicerat än så. Det är den goda tiden som är förbi, och den slutliga kollapsen som står för dörren. Punken är över, liksom tron på den. Kvar blir den mentala kyla som låten Mental istid handlar om. Det här temat driver Thåström vidare i många låtar med Rymdimperiet och Imperiet.
London sjönk, Stockholm brann upp. Det här visste Joe Strummer och Joakim Thåström när de skrev sina sånger. Det förstår jag först idag också. London Calling var ett musikaliskt dokument. Bara pratet om hur det en gång var finns kvar i det sjunkande London:
"And there was such a much I liked I liked I liked..."