A-sida: Diamanter Är En Flickas Bästa Vän
B-sida: Tidens Melodi
Redan 1980 var tiden mogen i Sverige för att inta den blaserat tidströtta attityden inom rocken. Då kom Lustans Lakejer med två singlar varav detta var den senare. Bakom sina långa luggar i skydd av någon snofsig trenchkoat kikade Johan Kinde och grabbarna ned på sin publik från ett mörkt och regnigt Stockholm, och hävdade att: "Diamanter är en flickas allra bästa vän", och att man för att få pussa de chika brudarna i stadens nattliv måste vara kall och hatisk, stor och stark. Så på med rytmmaskinen bara och så några kyliga svep över synten, och en mörk blick bakom kajalen, för så gör man i Rio, Bryssel, Zurich och Haag. Ja, punkens protest gick över i synmtusikens kalla cynism. Men det var ju inte samma gäng. Då jag tror att förorten andades blod och svett och bersa, så var det ju bratsen runt Stureplan och Östra Real som svepte sig i dyr deodorant och champagneångor. Det blev det slutliga beviset på Kiplings kända devis att Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, fast med Vasastan och Botkyrka som antipoder istället.
