Madness - Absolutely

1980 var i England en tid av fotbollshuliganism, Margret Thatchers järnhårda högerpolitik och raskravaller i London. Det här året kom också LP:n Absolutely med skabandet Madness. Det här var uppföljaren till debuten One step beyond. Liksom Specials andra LP, hade färgerna på omslaget bytt från 2-tone svartvitt till färg, och bandet poserar villigt utanför Underground iklädd strikt kostymmundering likt ett gäng clockwork orange-typer. Mot detta bryter då den galna humorn i form av ett par alltför löst hängande byxor. Madness är galenskap och anarkism, ett sätt att leva och förhålla sig till tillvaron. Det slår mig vid genomlyssningen av skivan hur sällan Madness direkt tar ställning till det som händer i samhället, som t.ex. deras ska-kumpaner Specials gjorde, vilka t.ex. engagerade sig i motståndsrörelsen Rock against racism. Madness bara är, och skriver om vardagen som den passerar förbi. Kanske inverkade även det att Madness inte var en blandning av svarta och vita musiker? Madness blev enormt populära i England vid den här tiden, och sannerligen är det något typiskt engelskt över dem. Den tillbakahållna humorn, passiv agressivitet, texter på en cockney som man knappt kan förstå. Trots att musiken är ska, så hittar jag ändå en klangbotten i moll i nästan alla låtar, som pekar framåt mot singeln Grey Day från 1981, där den grå arbetarklassvardagen beskrivs med avskalad minimalism. Madness tar inte ställning utan lever ut sin galna attityd. Jag minns att Ulf Lundell i en intervju klagade på att bandet hade saboterat hans ljudanläggning under en gemensam konsert, typiskt Madness. Att bandet är livskraftigt visas av att det fortfarande lär hålla på.