Magnus Uggla - Vittring

LP:n Vittring från 1978 var Magnus Ugglas fjärde. Folkhemsrebellen från Östermalm började redan 1975 att ge ut plattor, men det var väl knappast före Varför ska man ta livet av sig.. (1977), som han timade med punkens framväxt, som han blev kändis. Jag bandade Vittring på en av mina hundra kassetter som jag förvarade i översta byrålådan i mitt sovrum, och lyssnade på den nu och då liggandes på sängen, på min billiga radio. Jag var ingen stor fan av Uggla och smittades därför inte heller av den hysteri som drabbade Sverige i och med att Uggla tog folkhemmet med storm med det påföljande dubbelalbumet Den ljusnande framtid är vår (1980). Det slår mig nu, när jag lyssnar på Vittring, hur förpubertal Uggla är i sitt uttryck. En skränig operadiva var han redan då, det har aldrig legat för honom att tona ned sitt uttryck. Men trots att han vill vara anti-allt så märker man ändå hur han flörtar med medierna, och sjunger om hur hans dröm krossades av tidningarmas skriverier (Drömmen som sprack), eller hur en tjej inte orkar vänta på honom när han är ute på konsert (Hjärtekrossare). Uggla har alltid varit med i svängen ute på stan, säkert där runt Stureplan, och beskriver alla turer på de kändissyltor där han häckar. Texterna är lika vridna som en kolumn i en nöjestidning, t.ex. Afaltsbarn, där Uggla spyr ur sig hur dåligt han mår om han måste vara en timme utanför tullarna. Ändå finns det ett par låtar som håller, och det är Vittring, med raderna "Allting som du vill/ kan du göra" och den avslutande Lena, som är vackert eftertänksam, och handlar om en tjej, som han inte vet om han ska få träffa igen. Då jag lyssnade på den låten lyste min julgransbelysning vackert i alla kulörta färger i mitt pojkrumsfönster.