Efter att jag helt apropå sett en bit av den norska dokumentärfilmen "For vi er gutta" (2019) på Kunskapskanalen förra veckan får jag ta och revidera min allmänna uppfattning om manskörer en aning. För den här norska manskören var något helt annat än jag är van vid. Kom in i programmet då Mannskorets dirigent fått veta att han var döende och i tårar måste läggas in på sjukhus. Och kören, en samling medelålders (mera åt ålders) män, höll krismöte, sin vana trogen med ölstopet i handen, och beslöt genomföra en kommande konsert på en rockfest, utan sin dirigent. Dokumentärens höjdpunkt var när hela gänget smög sig in i sjukrummet för att tacka av sin dirigent för sista gången, och då man funderade på att sjunga en låt, och efter kort betänketid kom fram till låten "England", för den är ju fin. Och vad händer? Jo, dirigenten höjer armarna i sin säng, och leder gubbarna i en skön version av Billy Braggs kända låt "A New England" från år 1984. Då blev jag både förvånad och imponerad. Och det här var det sista de såg av sin maestro. Efter det här har jag insett att det finns åtminstone en manskör med en stenhård repertoar.
