Den jamaicanska roots-reggaetrion Burning Spear släppte år 1975 skivan Marcus Garvey, som enligt mig är en av de bästa reggaealbumen alla tider. Skivan är tillägnad rastafarirörelsens förgrundsgestalt Marcus Garvey. Jag lyssnade på den här skivan många gånger på biblioteket i Mariehamn innan jag många år senare köpte den. Framträdande i musiken är lead-sångaren Winston Rodneys (senare synonymt med Burning Spear) spirituella röst, hans mässande, klagande sätt att sjunga, till en bakgrund av ett tätt, tungt reggaekomp. Trots det tunga kompet är soundet lätt och luftigt, mycket tack vare skön bakgrundssång och blåsarrangemang. Texterna går rakt in i hjärtat, även om hjärtat inte är svart. De bygger ofta på upprepningar, eller variationer på ett enkelt tema, t.ex. att leva rättfärdigt, att komma ihåg Marcus Garvey, och tiden som slav, den som skeppades från Afrika till västvärlden. Man får gå till Bob Marley om man vill hitta något som känns lika spirituellt inom reggaemusiken. Burning Spear har tyngd och patos på den här skivan, som även finns i dub-version, i form av Garveys Ghost (1976). Synd att jag inte längre har den i min ägo.
