Ratata var inget band som jag lyssnade på. Uppfattade att det var ett syntband och så fick det vara med det. Lite senare, minns inte riktigt när, väcktes dock mitt intresse igen, då bandet sa i någon TV-intervju att de gillade att titta på pingis på TV. Och så hade de inget emot Abba! Där fanns ju två intressanta beröringspunkter med mig själv.
Nu senare har jag återupptäckt Mauro Scocco, som var låtskrivare och frontfigur i Ratata. Få svenska artister skriver sångtexter som är så avskalade och utan illusioner som han. Det går i moll och det gillar jag. Från att Ratata slutade omkring 1989 och Mauro gått sin egen väg, så har musikstilarna varierat, från den elektroniska syntpop som var Ratata över soul och mer mot akustiskt bluesbaserat, ja egentligen de flesta former som passat hans texter.
Och texterna står i en klass för sig. Han måste vara den som skildrat ensamhet bäst av alla svenska rockartister. Om att träffas och skiljas, men även om att stå kvar och kunna ge tröst och styrka. Det draget fanns även med på Ratatas tid. Som ett intellektuellt svar på Gyllene Tider, som han själv beskrivit det.