"Don`t trust the dealer" var ett motto som myntades bland gräsrötterna på 60-talet. Det betyder att man inte ska lita på de mellanhänder som bara är ute efter att sko sig på andras bekostnad, och gör sig märkvärdiga över sin roll i kedjan från kulturproducent till publik. När jag läser Staffans Bruuns bok om mångmiljonären Anders Wiklöf från Åland får jag det igen bekräftat hur irriterande sådana mellanhänder kan vara, som en sten i skon, när allt man vill är att kunna vandra fritt och obekymrat. Han berättar om när den klassiska musikgruppen Il Divo skulle uppträda på Andersudde, om vilka krav en efterhängsen tjej med uppgift att se till att gruppen fick sina små eftergifter tillgodosedda hade. Hon krävde bestämt att en viss sorts vattenflaskor, som inte fanns någonstans att tillgå på hela Åland, skulle finnas bakom scenen och att bandet måste ha bilskjuts hundra meter till scenen. När det kom till kritan så visade det sig att killarna mer än gärna drack vatten direkt ur kranen och promenerade till scenen. Artister är oftare inte konstigare än så, det är mellanhänderna som krånglar. Minns även att jag hörde hur vissa stroppband som kom till Pub Bastun i Mariehamn till någon musikfestival drabbats av hybris och hade sammanställt otroligt detaljerade listor på vad de ville ha serverat backstage, alltifrån smörgåsar till brudar kan man tänka. De hade väl hört att det är så man beter sig i rockbranschen. Så allt som förhindrar artisternas direktkontakt med sin publik är av ondo, och det är oftast där som skon klämmer mest. Med det här i åtanke tänker man tillbaka på hur nära kontakten var mellan publik och artist på Geta poesi och visa-festivalen som vi drev ett antal år här i Geta, och där artisterna var en del av människorna och naturen här. Det är så det ska vara, tycker jag.