LP:n Kråksånger som Mikael Wiehe gjorde tillsammans med sina kumpaner Nyberg, Franck & Fjellis kom ut 1981. Jag minns att jag lyssnade på skivan hos en kompis i Geta som köpt den. Mikael Wiehe har alltid stått på de svagaste sida, till vänster, vilket har inneburit politiska ställningstaganden både globalt och nationellt i låttexterna. Men han är också utbildad lärare i svenska, och det pedagogiska perspektivet skymtar alltid fram i hans texter. Dessutom är han ju Dylanvän, eller Dylanman, som man så populärt idag säger, och har gjort många tolkningar av Dylans låtar. På 80-talet var inte Wiehe helt accepterad av den nya vågens rockjournalister på Schlager som beskrev honom som en gourmetisk livsnjutare utan förståelse för det nya inom musiken. Wiehe kontrade gärna genom att säga att de nya unga banden bara borde träna mera. Han hade förståelse för punkprotesten trots att han lite gjorde sig lustig över den karamellfärg som de smetat i håret, som en båt med rött till styrbord och grönt till babord. Den här schismen är enligt mig och i backspegeln sett utan betydelse, då t.ex. Thåström själv betygat hur betydelsefulla Hoola Bandoola var för hans musikaliska utveckling. Progg och punk var ju faktiskt två delar av samma front inom musiken. Kråksånger är enligt mig inte så politisk, utan mera personligt reflekterande över etik och moral. Undantaget kanske då låten Som om ingenting har hänt. Här finns låtar som skildrar pojkdrömmar om makt och betydelse som i Gossekungen, väskap som i Kom hem till mig, kärlek som i Katarina, Dylantolkningar, Längst upp i högsta tornet (All along the watchtower), och det magiska titelspåret Flickan och kråkan, som handlar om hopp och kamp. Den låten kan jag utantill på gitarr och den har en speciell betydelse för mig. Har sett Wiehe live två och en halv gång, två gånger när han spelat solo i Mariehamn, och den halva gången tillsammans med Björn Afzelius på Roskilde. Mikael Wiehe är och förblir en klippa inom den svenska rockmusik som betyder något även textmässigt.