Under mina formativa år i början av åttiotalet var det inte svensklärarna i skolan som inspirerade mig till att utveckla mitt språk. Istället kom inspirationen direkt via musiken. Det är främst tre artister jag har att tacka för det. De är Ola Magnell (Nya perspektiv - 1975), (Höstkänning - 1977), Ulf Lundell (Ripp rapp - 1979), (Nådens år - 1978), (Vargmåne - 1975) och Robert Broberg (Vem är det som bromsar...- 1974). Förstås fanns det andra också, men texterna som de här tre skrev lärde jag mig nästan utantill och kunde gå och sjunga för mig själv. En orsak till att jag fastnade för dem var säkert att de behandlade existentiella frågor om livet överlag, och därför inte var dogmatiska på något sätt. Så var de förstås väldigt medryckande och sjungbara också. Det var många nya ord och frågeställningar i texterna, vilka inbjöd till att gå vidare i de språkliga labyrinterna. Tack mina svensklärare!
